Människan i ett sammanhang
Socialpsykologiskt perspektiv försöker beskriva beteenden som sker i syfte att förhålla oss till vår omgivning. Man kan i princip inte beskriva något beteende som inte är socialt grundat. Oavsett vad vi gör, så är beteendet grundat i att vi har människor eller varelser runt om oss som vi ska förhålla oss till. Vi beter oss på sätt som vi blivit uppfostrade till, alltså grundas beteendet i sociala normer. Vi beter oss vare sig vi har människor runt om oss i stunden eller inte.
Kurt Lewin brukar kallas socialpsykologins fader. Han valde att beskriva våra beteenden genom formeln B = f (p,e) – människan i förhållande till andra människor. B står för beteende. P står för person, personlighet, personens unika egenskaper och kompetenser. E står för environment, alltså miljö. Med miljö menas både den fysiska och psykiska miljön. Fysisk miljö: varmt, kallt, trångt, rymligt, tillgång till verktyg, bristande utrustning etcetera. Psykisk miljö är de människor vi har runt omkring oss eller har haft i vår närhet. Så formeln säger: beteendet är en funktion av person och miljö. Alltså – jag beter mig utifrån den person jag är, med mina unika egenskaper och kompetenser, men också av påverkan från den omgivande fysiska och psykiska miljön. Jag beter mig också utifrån den psykiska miljö som inte finns i direkt närhet, kanske kollegan som ville att jag skulle lägga mapparna på ett speciellt ställe, eller mina föräldrar som lärde mig att hålla upp dörren för äldre människor. Varken kollegan eller mina föräldrar behöver finnas i min närhet för att jag ska bete mig såsom vi har kommit överens om, eller såsom uppfostran har lärt mig. På detta sätt finns socialpsykologin ständigt närvarande. Jag beter mig utifrån den person jag är, men också utifrån de personer jag har eller har haft omkring mig.
I detta nu sitter jag på ett café och skriver dessa rader. Jag står inte upp, jag har kläder på mig, jag pratar inte högt för mig själv – för att omgivningen skulle tycka att jag betedde mig konstigt om jag gjorde motsatsen. Jag skriver meningar på ett sätt som ska vara beskrivande för någon annan, fast jag inte ens känner personen som läser det här – för annars skulle du, som just nu läser denna text, inte ha läst ända hit.
